Ryggraden är uppbyggd av ett flertal kotkroppar. Inuti kotkanalen löper ryggmärgen som är en del av det centrala nervsystemet.  Kärl och nerver som förs till och från ryggmärgen passerar genom foramen intervertebrale, som utgör hålrum mellan kotkropparna. Kotkropparna ledar mot varandra via facettleder vilket möjliggör rörlighet av ryggen. Mellan kotorna finns disker som fungerar som stötdämpare

Disken består av annulus fibrosus, nucleus pulposus och broskändplattan. Annulus består av bindväv som bildar lameller, som ringarna i en lök, vilka kan glida i förhållande till varandra under belastning. Nucleus pulposus bildar centrum av disken och består av molekyler, proteoglukaner, som binder vatten vilket ger disken svikt och elasticitet. Broskändplattan binder samman disken med kotkroppen och här sker ett näringsutbyte till disken.

​

​

​

​

​

​

​

​

 

 

 

 

 

Med tiden degenererar (åldras) disken och den förlorar sin spänst och stötdämpade förmåga. Den är då sämre rustad att klara belastning och det finns risk att annulus brister eller buktar. Denna degenerering kan ske på olika sätt, man pratar om chondroid eller fibrinoid metaplasi.

 Chondrodystrofa, dvärgväxta raser, är mer benägna för att utveckla diskbråck än andra. Taxen är den ras som vi mer än andra förknippar med dvärgväxt. Taxar har normalstora huvuden och kroppar men tillväxten via brosken i benen är genetiskt förändrad och gör benen oproportionerligt korta. De korta benen gör chondrodystrofa raser lämpade för långsam drivande jakt och har därför varit en önskvärd egenskap. Även brosket som finns i ryggens disker påverkas av denna tillväxtförändring vilket resulterar i att de degenererar redan vid tidig ålder. Denna typ av degeneration kallas chondroid metaplasi och är en process som påbörjas snart efter födseln och leder till förändrad sammansättning av proteoglukaner i nucleus pulposus. Detta innebär att disken förlorar sin förmåga att binda vätska och att kunna absorbera kraft och fungera stötdämpande. Efter hand blir disken dehydrerad och förkalkad.

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

 

Dessa disk-förkalkningar kan vi ibland se på en vanlig röntgenbild. En förkalkad disk betyder endast att disken är degenererad. Förkalkade disker är vanligt på chondrodystrofa raser och vi kan se att nästan hälften av alla disker i tax-ryggar är förkalkade vid obduktion. Obduktion är en mycket känsligare metod för att kunna påvisa förkalkning än vad röntgen är.

Diskbråck förekommer lika ofta av en disk som på röntgen visar en förkalkning som av en disk som på röntgen inte visar tecken på förkalkning. En förkalkad disk ska alltså inte tolkas som ett diskbråck och diagnosen diskbråck ska inte ställas med hjälp av röntgen.

 Den degenererade disken är känslig för belastning vilket kan leda till att annulus (det yttre höljet) brister och diskmassa tränger ut ur disken och ut i kotkanalen, s.k. extrusion. Denna typ av diskbråck kallas Hansen´s typ I diskbråck. Dessa diskbråck ger ofta väldigt akuta symtom, där förlamning kan uppkomma plötsligt och drabbar företrädelsevis chondrodystrofa raser i åldern 4-6 år.

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

 

Symtombilden vid diskbråck beror på mängd diskmassa och med vilken kraft och hastighet som diskmassan lämnar disken. Skada på nervvävnad uppkommer genom tryck, försämrad blodförsörjning eller genom att diskmassan traumatiskt skadar ryggmärgen. En liten mängd diskmassa som skjuter upp med en våldsam kraft mot ryggmärgen kan ge mer skada än en stor mängd diskmassa som långsamt tränger ut ur disken och komprimerar, trycker mot, ryggmärgen. Ryggsmärta, vinglig/ostadig gång, förlamningssymtom, oförmåga att kissa och i värsta fall frånvaro av känsel (förmåga att känna smärta) kan ses som resultat av ett diskbråck.

Det vanligaste symtomet är ryggsmärta. Diskbråck kan orsaka smärta eller neurologiska bortfallssymtom genom att trycka mot ryggmärgen, mot nervrötterna där de tar sig ut från kotkanlen via foramen intervertebrale eller mot cauda equina som är de nerver som löper från bakre delen av ryggmärgen i kotkanalen innan de lämnar densamma via sina respektive formen. Symtom från cauda equina ses vid diskbråck i övergången mellan sista ländkotan och korset och är en vanlig orsak till ryggsmärta på stora, hårt arbetande hundar så som schäfer.

 Diskbråck på hundar som inte är av chondrodystrof ras, ser vi vanligen ser hos lite äldre hundar, 6-8 år, av storväxta raser. Hos dessa hundar förekommer en fibroid metaplasi av disken. Annulus förbli intakt men försvagas till följd av upprepad belastning under lång tid. Disken förtjockas och kommer att bukta (protrusion) in mot kotkanalen där tryck uppkommer. Denna typ av diskbråck kallas Hansens´s typ II och ger vanligen kroniska ryggbesvär.

 Diskbråck som enbart ger sig tillkänna som smärta kan många gånger behandlas konservativt, vilket innebär vila och smärtlindring. Då man ger smärtlindring till en patient med ett misstänkt diskbråck är det av största vikt att se till att de hålls i stillhet, detta är särskilt angeläget på de chondrodystrofa raserna. Det är inte ovanligt att patienten väljer att röra sig mer då smärtan släpper och då riskerar vi att ytterligare diskmassa tränger ut från disken och att symtomen förvärras.

I de fall smärtan inte ger med sig eller om patienten visar förlamningssymtom så rekommenderas vanligen operation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fysioterapi (sjukgymnastik) bör påbörjas direkt efter operation för att träna upp sensorik, motorik och minska förlust av muskulatur.

Hundar med kroniska ryggbesvär, orsakade av Hansen´s typ II diskbråck, kan precis som många människor med diskbråck, gynnas av fysioterapi (sjukgymnastik) för att stärka bål och ryggmuskulatur.