Hjärnan är kroppens överordnade centrum. Här skapas tankar, här lagras minnen och härifrån dirigeras samtliga kroppsliga funktioner så att din hund kan jaga bollar, vifta på svansen när den ser dig och gräva ner ben i rabatten.  

Hjärnan är uppbyggd av miljarder nervceller som kommunicerar med varandra genom kemiska och elektriska signaler. Epilepsi är en sjukdom som uppkommer när dessa nervceller blir överaktiva. Epilepsi förekommer på hundar och katter precis som hos människor och ger epileptiforma anfall.

Vid ett epileptiskt krampanfall tappar individen kontrollen över delar eller hela kroppen, medvetandet kan, men behöver inte, vara påverkat. Ofta kan man som djurägare se på sin hund att ett anfall är i antågande. De kan då ändra sitt beteende genom att bli mer kontaktsökande eller oroliga, de kan gnälla och inte vilja utföra sina normala aktiviteter (lek, lydnad). Det epileptiska krampanfallet ger en ökad stelhet samt ryckningar/kramper i delar eller hela kroppen, många gånger kissar eller bajsar hunden på sig under anfallet. Anfallet varar vanligen 1-2 minuter. Efteråt kan hunden bete sig förvirrat, den kanske inte känner igen matte och husse, den kan bete sig aggressivt, vara orolig och vilja gå ut, många blir hungriga och törstiga efter ett anfall.

De allra flesta anfallen kommer i vila eller sömn, vilket gör att det inte är så vanligt att en hund får ett anfall under aktivitet (utevistelse, promenad, lek).

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

 

 

För att ta reda på om det är epilepsi som din hund har krävs undersökning av veterinär som utesluter annan sjukdom i kroppen eller i nervsystemet som skulle kunna orsaka epileptiska krampanfall. Vanligen tas blodprover, men andra undersökningar så som urinprov, skiktröntgen (datortomografi/DT) eller magnetkameraundersökning (magnetresonanstomografi/MRT) samt ryggmärgsvätskeprov kan krävas. Alla patienter genomgår inte samtliga undersökningar. I de fall undersökningarna är helt normala har hunden sannolikt en genetisk form av epilepsi som kallas idiopatisk epilepsi, vilken är den vanligaste orsaken till epileptiska krampanfall. Då epilepsi är en ärftlig sjukdom förekommer den oftare inom vissa raser.

 Epilepsi kan inte botas men behandlas med läkemedel som ges dagligen. Behandlingen är i regel livslång och syftar till färre och lindrigare anfall. Då behandlingen kan ge biverkningar så får man i varje enskilt fall väga nyttan av medicinering mot riskerna.

Det är viktigt att varje individ undersöks och behandlas utifrån just dess specifika förutsättningar. Detta gör att de flesta hundar kan leva ett långt och lyckligt liv trots sin epilepsi.

 Prevalensen, förekomsten, av epilepsi på hund ligger kring knappt 1 % inom hela populationen. Inom vissa raser är förekomsten av epilepsi dock avsevärt högre, Belgisk vallhund har t.ex. i en studie rapporterats ha en prevalens på 9,5 % (Berendt et al. 2008). Idiopatisk epilepsi är sannolikt polygent nedärv inom många raser. Endast inom rasen Lagotto Romagnolo (Seppälä et al. 2011) och Belgisk vallhund (Seppälä et al. 2012) har det genetiska lokuset för idiopatisk epilepsi kunnat identifieras. Inom en mängd raser förekommer dock epilepsi som en sjukdom med misstänkt eller fastställd genetisk bakgrund; Keeshound, Labrador retriever, Vizla, Shetland Sheepdog, Stor pudel, Engelsk Springer Spaniel, Irländsk varghund, Lagotto Romagnolo, Border Collie, Golden retriever, Petit Basset Griffon Vendeen, Belgisk vallhund, Bernen sennenhund, Dalmatiner, Schäfer Beagel och Australian shepherd.

Avel med två individer (Belgisk vallhund) utan epileptiska krampanfall gav en chans för avkomman att inte få epileptiska krampanfall på 0,99. Avel med två föräldrar som vardera haft ETT epileptiskt krampanfall (OBS! att epilepsi definernas som upprepade anfall, ”ett” anfall är, per definition, alltså inte epilepsi) gav en chans för att får en anfallsfri avkomma på 0,58 (Famula and Oberbauer 1998). Individer med epilepsi (Bernen sennenhund) debuterade med sina anfall vid i snitt 28.2 månaders ålder om båda föräldradjuren var fria från epilepsi. Om den ena föräldern hade epilepsi så debuterade avkomman med epilepsi i snitt vid 15.2 månaders ålder (Kathemann 1999).

 Epilepsi är en uteslutningsdiagnos. Då bekräftande diagnostik saknas orsakar symtomet, de epileptiska krampanfallen, många gånger spekulationer kring andra orsaker till hundens anfall då epilepsi är en sjukdom som man sällan vill ha.

 

Epilepsi behandling

 

Fenobarbital:

Fenobarbital, Phenolepti®, Epirepress®, Fenemal®, är förstahands preparat vid behandling av epilepsi på hund och verkar genom att förstärka effekten av den hämmande transmittorsubstansen GABA.

Fenobarbital är ett mycket potent antiepileptikum både på hund och på människa men används i princip inte längre på humansidan då det finns modernare preparat med mindre biverkningar.

Fenobarbital ges initialt i en dos av 2-3 mg/kg BID (två gånger dagligen) och steady state infinner sig efter 2-3 veckor. Till följd av s.k. enzym induktion kommer serumfenemal på många hundar att sjunka (trots konstant tablettgiva) efter en tids behandling med fenobarbital. Detta betyder att dosen behöver ökas för att inte hamna utanför terapeutisk intervall.

Fenobarbital kan ges som tabletter men även som injektion.

 Den terapeutiska och toxiska effekten av fenobarbital beror av serumkoncentrationen och inte mängden fenemal som intagits per oralt. Av denna anledning behöver vi kontrollera serum fenobarbital via blodprov.

Terapeutisk intervall anges som det intervall där fenobarbitalet anses ha effekt på kramperna men ej överstiger den nivå där risken för hepatotoxicitet (leverskada) blir påtaglig.

Referensvärdet för terapeutiskt intervall (referensvärde) varierar något mellan olika källor. SLU har ett referensvärde på hund på 87-197 µmol/l.

​

Det är vanligt med biverkningar under de första 2-3 veckorna av behandling med fenobarbital.

De flesta biverkningar är dosrelaterade:

• Polydypsi/polyuri (ökad törst och urinavgång)

• Polyfagi (ökad aptit)

• Sedering (trötthet), ibland ses istället hyperexitabilitet-vanligen vid låga doser

• Ataxi (vinglig, ”beter sig onyktert”)

 Ibland ses idiosynkrona (icke-dosberoende) biverkningar:

• Akut levertoxicitet (dock vanligare vid höga doser fenemal)

• Blod dyskrasi neutropeni, -anemi, -trombocytopeni

  

Fenobarbital har en del biologiska effekter som vi måste känna till för att de inte ska oroa oss. Fenobarbital ger en måttlig ökning av leverstorleken men ingen påverkan på ekotätheten.

ALAT och ALP stegringar är vanliga men fenobarbital ger ingen påverkan på gallsyror, ASAT eller bilirubin.

På ett flertal patienter ses en minskning av T4 och fritt T4, ofta markant. Fenobarbitalet kan även ge en ökning av serum-kolesterol och en kompensatorisk ökning av TSH.

 

Blodprov för att kontrollera serumfenemal är indicerat:

• 2-3 veckors efter att behandling med fenemal satts in

• Om anfallsfrekvensen ökar

• Om biverkningar av medicinen misstänks

• Om andra läkemedel sätts in (kortison, cimetidin, ciclosporin, doxycycklin)

• Var 6:e – 12:e månad för att kontrollera om serumfenemal sjunker (enzym induktion)

​

 Blodprov för serumfenemal kan tas vilken tid som helst på dygnet och tabletter tas som vanligt inför provtagning!

​

Om patienten är fri från epileptiska anfall i 1 år så kan man överväga att trappa ut behandling med fenobarbital, detta görs då väldigt långsamt under ca 6 månaders tid.

En betydande andel, 25-30 % av alla patienter med epilepsi, svarar inte tillfredsställande på behandling med antiepileptika. Detta förhållande gäller även på humansidan. En epidemiologisk studie på humansidan visade att av de patienter som inte svarade tillfredsställande på ett antiepileptikum blev endast 3 % anfallsfria då de sattes på fler än ett läkemedel.

​

Imepitoin

Imepitoin, Pexion® verkar genom att potentiera GABA på samma sätt som många andra antiepileptika. Pexion® har visat sig vara ett effektivt läkemedel vad gäller behandling av epilepsi men visar inte bättre behandlingsresultat än andra antiepileptika. I ett försök påhundar, där Pexion® jämfördes med traditionella läkemedel, registrerades dock färre biverkningar i Pexion® -gruppen framförallt avseende polyuri/polydypsi och trötthet.

Pexion® gav dessutom, i ett försök under 6 månader, inga tecken på hepatisk enzyminduktion eller ökade halter av alkaliskt fosfatas (ALP) eller alaninaminotransferas (ALAT), vilket gör att ingen övervakning av terapeutiska blodnivåer eller leverenzymer anses behövas.

En betydande andel, 25-30 % av alla patienter med epilepsi, svarar inte tillfredsställande på behandling med antiepileptika. Detta förhållande gäller även på humansidan. En epidemiologisk studie på humansidan visade att av de patienter som inte svaradetillfredsställande på ett antiepileptikum blev endast 3 % anfallsfria då de sattes på fler än ett läkemedel.

 

Levetiracetam

Levetiracetam är ett förhållandevis nytt antiepileptika som kan ges till både hund och katt. Läkemedlet har framförallt använts som ett s.k. ”add-on” preparat. Halveringstiden på hund är drygt 3 timmar vilket gör att det behöver ges 3 gånger dagligen i en dos om 20 mg/kg TID.

Levetiracetam har en fördelaktig farmakokinetik vilket bland annat innebär att det inte metaboliseras i levern.

Levetiracetam kan ge sedering och inappetens, en del hundar kan upplevas som lite vingliga. Behandling tre gånger dagligen kan vara besvärligt och detta gäller så klart ffa katter. Preparatet är dessutom avsevärt mycket dyrare än fenemal som är ett förhållandevis billigt antiepileptikum. Preparatet når snabbt steady state.

Levetiracetam kan även ges via injektioner.

​

Kaliumbromid

Kaliumbromid sätts vanligen in i kombination med fenobarbital då detta inte är tillräckligt för att hålla patientens anfall under kontroll men kan med fördel sättas in som 1:a handspreparat.

Kaliumbromid är ett salt som använts med stor framgång som antiepileptikum fram till 1957 på människa. Kaliumbromid ges i en dos om 30-40mg/kg och dygn, dosen kan fördelas på en eller två givor per dygn. Då Kaliumbromid är ett salt kan det ge upphov till kräkningar varför behandling med två givor kan vara av fördel. Steady state infinner sig efter ca 3 månader.

Kaliumbromid kan leda till sedering, kräkning eller diarré. Dessa biverkningar är vanliga i början av behandlingen. Ökad aptit och törst ses ofta och kan bli besvärade speciellt om patienten redan står på fenemal som även det ger dessa biverkningar.

Pankreatit, bukspottkörtelinflammation, finns beskrivet som en biverkan på hund och ett fåtal katter har utvecklat irreversibel astma vid behandling med kaliumbromid.

Det händer att hundar får ataxi i bakbenen, detta ger med sig om dosen halveras eller om behandlingen sätts ut under några dagar för att sedan sättas in igen i lägre dos.

​

Benzodiazepiner

Benzodiazepiner utgör snabbverkande antikonvulsiva medel, Stesolid®, Diazepam®. Dessa läkemedel används som akutmedicin för patienter med status epileptikus eller klusteranfall, och kan administreras intravenöst eller rektalt för snabb effekt. Djurägare kan själva behandla med benzodiazepiner i rektal form för att kunna bryta anfall i hemmet. I dessa fall bör rektallösning och inte suppositorier ges.

​

​

​

​

​