Epilepsi på katt

Epileptiska krampanfall är en det vanligaste neurologiska symtomet på katt och har en prevalens inom kattpopulationen på ca 2 %, det drabbar hon- och hankatter i ungefär samma utsträckning.

Katter har ofta fokala epileptiska krampanfall där de kan förblir vid medvetande liggandes på bröstet, eller så kan de få väldigt kraftiga anfall där de far iväg som skjutna ur en kanon, de kan urinera eller defekera (bajsa på sig) under anfallet. Katter kan vid epileptiska krampanfall, som enda symtom, rycka i ansiktsmuskulaturen, stirra ut i tomma intet eller saliverar kraftigt. Ofta har katter flera anfall per dag, kluster anfall. Till skillnad från hund, ger kluster anfall på katt inte intryck av att vara ett prognostiskt ogynnsamt tecken.

Hos hundar och människor har benämningen idiopatisk epilepsi använts för att beskriva ett epilepsi- syndrom som antagits- eller har fastställd genetisk orsak. Det finns i dagsläget inga belägg för att epilepsi inom kattpopulationen har en ärftlig bakgrund och det har inte gått att koppla ökad förekomst av epilepsi till någon specifik kattras.

I de fall ingen bakomliggande orsak till de epileptiska krampanfallen kan påvisas talar vi på katt om epilepsi utan känd orsak (feline epilepsy of unknown cause). Historiskt sett så har primär epilepsi ansetts som ovanligt på katt och dess förekomst har starkt ifrågasatts. På hund, däremot, har primär/idiopatisk epilepsi ansetts som den vanligaste orsaken till upprepade epileptiska krampanfall. Förekomst av primär epilepsi, feline epilepsy of unknown cause, har dock på senare år accepterats som en vanlig orsak till epileptiska krampanfall på katt.

Tidigare har det dessutom ansetts att fokala krampanfall, som på katt anses förekomma i samma omfattning som generaliserade, skulle tyda på en strukturell bakomliggande sjukdom. Det har dock visats att förekomst av fokala krampanfall på katt inte utesluter idiopatisk epilepsi och typen av anfall inte säger något om bakomliggande orsak. När katter drabbas av generella anfall kan de ofta vara väldigt kraftiga. Iktus-fasen (själva anfallet) kan vara särskilt våldsam och de har ofta en hög anfallsfrekvens initialt. Denna fas med många anfall kan dock följas av ett lugnare förlopp med färre anfall.

Katter med primär epilepsi är i genomsnitt 3,5 år gamla (1-12 år) då de debuterar med epileptiska krampanfall. Remission av anfallen förekommer vilket betyder att anfallen kan upphöra, detta verkar ske oftare för katter än hundar med epilepsi.

Katter debuterar med sekundär epilepsi i en högre ålder än katter med primär epilepsi och är i genomsnitt drygt 8 år när de får sitt första epileptiska krampanfall.

På katt förekommer vissa specifika epileptiska tillstånd som benämns av limbisk encefalit och hippocampus nekros.