Trettio "vingelmopsar" som alla obducerats ingick i studien.

Samtliga mopsar visade en tilltagande parapares (svaghet) och ataxi (nedsatt koordination) i bakbenen med succesiv försämring.

Ett antal ägare beskrev en begränsning av hundens aktivitetsnivå, en ovilja att gå promenader. Utifrån detta ifrågasattes om tillståndet kan beskrivas som ”icke-smärtsamt”.

 

Inkluderade hundar avlivades i genomsnitt drygt ett år efter symtomdebut. Alla mopsar var vid avlivningstillfället fortfarande ambulatoriska. Då de avlivades hade 80 procent av inkluderade mopsar utvecklat avföringsinkontinens och 25 % urininkontinens.

 

Patologin karaktäriserades av en, i regel fokal, fibros ryggmärgshinnorna. I vissa fall sågs divertikelbildning till följd av adherenser (sammanväxningar) i ryggmärgshinnorna. I motsvarande ryggmärgssegment sågs en destruktion av ryggmärgen som i majoriteten av fallen var omfattande.

Parallellt påvisades i samtliga fall som undersöktes med skiktröntgen förändringar i kotpelaren, kotkroppsanomalier eller diskbråck, i anslutning till ryggmärgslesionen.

 

Ett något oväntat resultat var att 43 % av undersökta mopsar visade lindrig-kraftig inflammation i det centrala nervsystemet, kopplat till, men även utanför området, där lesionen i ryggmärgen påvisats.