NEUROLOGISK UTREDNING

Nervsystemet kan precis som kroppens övriga organ drabbas aven mängd sjukdomar

så som medfödda förändringar, inflammationer/ infektioner, trauma,

degenerativa förändringar, förgiftningar, tumörer osv.

Vissa sjukdomar är specifika för nervsystemet så som t.ex. diskbråck,medan andra

sjukdomar kan härröra från andra delar av kroppen men ge symtom från nervsystemet.

Ett exempel på detta är de neurologiska 'symtom som uppkommer vid en

kärlmissbildning i levern som kallas portosystemisk shunt.

Den viktigaste delen av utredningen är den neurologiska undersökningen som talar om

för oss var i nervsystemet symtomen kommer ifrån. Den neurologiska undersökningen

hjälper oss med var vi ska leta men även vilken diagnostik vi ska använda. För att hitta

en sjukdom i hjärnan krävs annan diagnostik än om vi letar efter ett problem i de perifera nerverna.

Att utreda patienter med symtom på sjukdomar i nervsystemet vara lite ”krångligare” än att diagnostisera sjukdomar i andra organsystem. Det finns flera anledningar till detta. Det centrala nervsystemet ligger väl skyddat i beniga strukturer (skallben och kotkroppar) som gör det mer svårtillgängligt för diagnostisk. Dessutom skyddas nervsystemet via blodhjärnbarriären vilken inte tillåter att ämnen passerar till och från hjärna och ryggmärg. Detta innebär att sjukdomar i nervsystemet sällan ”syns” i ett blodprov. Vi kan dessutom inte lika lätt ta en biopsi (vävnadsprov) från hjärna eller ryggmärg för att få en diagnos, på så sätt som vi skulle göra om sjukdomen satt i huden eller i ett mer lättillgängligt organ så som levern.

Vi behöver i regel mer avancerad bilddiagnostik (magnetresonanstomografi eller datortomografi) samt ryggmärgsvätskeprov för att kunna utvärdera det centrala nervsystemet och elektrodiagnostik samt muskel- och nervbiopsier för att kunna utvärdera det perifera nervsystemet. Diagnostiken finns inte alltid tillgänglig och är vanligen mer kostsam än undersökning med annan diagnostik som vi kanske är mer van vid så som blodprover eller röntgen.

Det är viktigt att vi använder korrekt diagnostik, sådan som har en chans att påvisa sjukdom i nervsystemet för att förhindra att utredningar blir långdragna och att pengar läggs på ”fel” typ av undersökningar. Det är också angeläget att den som utför undersökningen är kompetent att tolka de fynd som erhålls vid de olika typer av undersökningar som vi kan utföra. Vid t.ex. en MR- undersökning fås väldigt detaljrika bilder och det är angeläget att kunna värdera de fynd som görs i förhållande till de symtom patienten visar så att inte förändringar övertolkas. ”Better a neurologist without an MRI than an MRI without a neurologist”.

Röntgen

Röntgenundersökningar görs för att få en bild av hur kroppens inre ser ut. Vävnader och organ i kroppen har olika genomsläpplighet för röntgenstrålar. Det gör att organen framträder på olika sätt på röntgenbilden.

Luft släpper igenom röntgenstrålar helt vilket gör att luftrika organ som lungorna och gasfyllda tarmar ser mörka ut på en röntgenbild. Skelettet släpper på grund av sin höga kalkhalt knappt igenom strålarna alls och ger därför en vit avbild på filmen.

Röntgenundersökningar har begränsat värde för att utvärdera sjukdomar i nervsystemet och har till stor del ersatts av mer avancerad bilddiagnostik. Genom att tillföra kontrast vid en röntgenundersökning, s.k. myelografi kan mer information fås än från en vanlig röntgenbild.

Myelografi är dock ett invasivt ingrepp och risk finns att nervvävnaden skadas.

Datortomografi (DT)

Tekniken är densamma som vid vanlig konventionell röntgen, men istället för att sända en röntgenstråle genom patientens kropp (som vid vanlig röntgenundersökning) sänds mängder av små röntgenstrålar från olika vinklar (skiktröntgen). Dessa strålar fångas upp av sensorer som i sin tur skickar vidare information till en dator. Röntgenstrålarna försvagas beroende på vilken vävnad som passeras. Den information som registrerats bearbetas av datorn och omvandlas till en bild. Detta skapar en mycket mer detaljerad bild än en vanlig röntgenundersökning. DT kan användas för att avbilda nästan alla organ, även hjärnan, men lämpar sig bäst för att utvärdera skelettskador. I jämförelse med MRT så ger DT en mindre detaljerad bild av mjukdelar framförallt i hjärnan. En DT undersökning tar i regel betydligt kortare tid en än MRT undersökning. (DT och CT är samma sak, skillnaden är val av språk vi förkortningen - Computed Tomography).

Magnetresonanstomografi (MRT)

Tekniken bygger på att kroppen består av vatten som innehåller väteatomer. Dessa atomer riktar sig på ett speciellt sätt i ett magnetfält. Genom att sända radiovågor mot kroppen så ändrar atomerna läge. Varje gång radiovågorna stängs av så återgår atomerna till sitt ursprungliga läge samtidigt som de avger radiovågor. Dessa radiovågor omvandlas därefter till detaljrika tvärsnittsbilder av det undersökta området. Genom sin fullkomligt överlägsna förmåga att visualisera mjukdelar har MRI fullständigt revolutionerat diagnostiken av sjukdomar inom det centrala nervsystemet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ryggmärgsvätskeprov, cerebrospinalvätskeprov (CSF-prov)

Den så kallade blodhjärnbarriären skyddar det centrala nervsystemet genom att begränsa passagen av ämnen till och från hjärna och ryggmärg. Detta innebär att sjukdomar som förekommer i hjärna och ryggmärg väldigt sällan kan ses i ett blodprov.

 

 

 

Runt hjärna och ryggmärg finns ryggmärgsvätska och denna kan vi undersöka för att hjälpa oss ställa diagnos vid sjukdomar i nervsystemet. Ryggmärgsvätskeprov är av speciellt värde när vi letar efter inflammatoriska sjukdomar.

För att kunna ta provet måste hunden eller katten vara sövd. Pälsen rakas på nacken (för ett prov via cisterna magna) eller vid ryggslutet (lumbalt prov), huden steriltvättas och därefter förs en nål in mot kotkanalen (till det subarachnoidala rummet) för att få ut cerebrospinalvätskan. När provet är taget får patienten vakna och kan vanligen gå hem efter någon timme.

Provtagning ska utföras av veterinärer med erfarenhet av att ta ryggmärgsvätskeprov då tekniken är förknippad med vissa risker.

Elektrodiagnostik

Denna typ av diagnostik används för att karaktärisera sjukdomar i det perifera nervsystemet (nerver, muskler och nervmuskeländplatta). Dessa tester kräver speciell utrustning. På människa görs dessa tester vaket, men våra hundar och katter kräver lugnande eller narkos för att ligga stilla. Elektrodiagnostiska tester inkluderar:

•       Elektroencefalografi (EEG)

•       Brainstem auditory evoked potential (BAEP)

•       Elektromyografi (EMG)

•       Nerve conduction velocity, nervledningshastighet (NCV)

•       Repetitiv nerv stimulering

Elektroencefalografi (EEG)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

EEG är användbart vid utredning av epilepsi och används mycket på humansidan vid utredning av epilepsipatienter.

 

Ibland visar hunden eller katten symtom som inte säkert kan klassas som epilepsi och då skulle EEG kunna hjälpa oss att konfirmera alternativt utesluta diagnosen. EEG mäter den spontana elektriska aktiviteten över cortex och kan därför registera avvikande, epileptisk akivitet. Nervcellernas hyperaktivitet kan vanligen registeras även mellan anfallen. Då hundar och katter inte tolererar undersökningen utan att först få lugnande (som påverkar EEG undersökningen) och att endast förållandevis korta registreringar kan utföras så har diagnostiken begränsat värde på våra hundar och katter. Jag använder inte EEG i utredning av epilepsipatienter.

Brainstem Auditory Evoked Potential (BAEP/BAER)

BAEP ger oss ett objektivt sätt att undersöka hörsel på hundar och katter. Genom att tillföra ett klickljud i först det ena och sedan det andra örat så kan vi via en dator påvisa hur detta ljud registreras av den kedja av nervceller som omvandlar ljudvågor till hörselintryck i hjärnan.

Dess främsta användningsområde är att undersöka valpar och kattungar med en ärftlig benägenhet att utveckla dövhet under de första levnadsmånaderna. Störst användning har vi av att kunna bedöma enkelsidig dövhet.

 

 

Elektromyografi (EMG)

Elektromyografi är ett förhållandevis enkelt sätt att undersöka muskulaturen för att leta tecken på muskelsjukdom (myopati) eller att muskeln förtvinat till följd av nervskada, s.k. denervering (neuropati). Vid undersökning förs en nål, som är kopplad till en dator, in i muskulaturen. En frisk muskel är ”tyst” och registeringen från muskeln som visas på dataskärmen helt rak. Om muskeln är sjuk så ”låter” den och vi får utslag på vår dataskärm. Om man undersöker en muskel med EMG för tidigt i sjukdomsförloppet är det inte säkert att man påvisar några avvikelser.

 

 

 

Nervledningshastighet (NCV)

Genom att mäta nervledningshastigheter i motoriska (MNCV) och sensoriska (SNCV) nerver samt beräkna amplitud och arean av de aktionspotentialer som registreras i samband med detta så kan man få en uppfattning om hur patientens nerver fungerar. En långsam nervledning indikerar vanligen en myelinskada (myelinet är det skyddande fettskikt som omger nervtrådarna). Amplitudförändringar beror oftare på axonförändringar (axoner är de nervtrådar som nerven är uppbyggd av och som leder information i form av elektriska impulser).

 

Muskel och nervbiopsier (vävnadsprov)

Vid sjukdomar i det perifera nervsystemet är det ofta indikerat att ta ett vävnadsprov från muskel och ibland även nerv. Provet ger sällan en definitiv diagnos men indikerar bakomliggande patologisk process och ger oss på så sätt information om hur vi ska behandla tillståndet.

Patienten behöver vara sövd för ingreppet. Att ta muskelbiopsier är ett förhållandevis okomplicerat ingrepp. Nervbiopsier ska dock endast tas av veterinärer med erfarenhet av detta ingrepp. Det är av största vikt att inte mer än en tredjedel av nervens omkrets tas då det kan ge permanenta skador. Proverna ska hanteras ytterst varsamt och vanligen skeppas iväg till ett laboratorium med erfarenhet av att titta på dessa strukturer. Detta innebär i praktiken att det krävs en del planering innan dessa prover kan tas.